Ni som tagit er tid att läsa detta inlägg är förmodligen antingen själva invandrare av något slag och nyfikna på att jämföra erfarenheter, eller så är ni "helsvenskar" och nyfikna på en annan typ av erfarenheter, men det kan också vara några som vill se om de kan "sticka hål" på mina erfarenheter och kanske vill se hur mycket självömkan och försök till sympati den där jäkeln Riki söker efter. Strunt i det. Det finns ingen självömkan eller något rop på sympati från mitt håll. Jag är lycklig, har alltid varit, men vill ändå berätta för er.

Jag vet inte, men eftersom ni ändå läst ända hit så kan ni fortsätta en stund till och se om ni kan få en annan aspekt på min och många andras uppväxt i Sverige som format oss på olika sätt. Min egen avsikt med detta långa inlägg (vilket jag redan nu märker, när jag skriver, att det kommer bli!) är att jag vill upplysa alla, som inte vet, att rasismen och generaliseringarna är mycket mer utbredda än vad många tror och att den påverkar och driver oss i olika riktningar beroende på hur vi responderar på den som de olika individer vi är. Låt mig bara måla en bakgrund om vem jag är;

Jag är svensk. Född i Sverige av en svensk far (blond och blåögd) och en mor med Jugoslavisk, Polsk, Judiskt ursprung. Jag är inte speciellt troende, än mindre religiös, ej praktiserande varken protenstantiskt (dock konfirmerad i Svenska kyrkan), Serbisk ortodoxt, Katolskt eller Judiskt. Jag har en hustru som är född i Kongo, men som bott i Sverige sedan hon var ca 3 år, två barn varav ett är med min hustru och ett barn ifrån ett tidigare förhållande. Hans mor är född i Rio de Janeiro, men min son är tämligen ljus i både hyn och håret. Min yngsta son är däremot betydligt mörkare.

Jag har under hela min uppväxt endast talat Svenska i hemmet och gör så fortfarande... Jag har två systrar, varav den yngsta är svart, flera kusiner varav de yngsta är adopterade ifrån Kina. Vi är alla rätt blandade till utseendet. 

När jag var 1 år så flyttade mina föräldrar till Askim strax utanför Göteborg. Detta för att jag, och något senare, min 2 år yngre syster (min yngsta syster föddes långt senare) skulle få en trygg och fri uppväxt i ett fint område. Vår stora villa var belägen på gränsen till Hovås, och varför jag nämner det är för att förklara, för alla som inte känner till Göteborg med omnejd, att dessa områden betraktas som tämligen välbärgade områden. Dock fanns, under min uppväxt, extremt få som hade invandrarbakgrund. Jag blev lite medveten om detta när jag började "lekis", dvs året innan första klass.

På lekis var det bara jag som hade svart hår och på denna tid var jag mörkare i hyn än vad jag är idag. Jag kommer fortfarande ihåg hur två söta blonda tjejer kom fram och fnissandes tog tag i mitt hår och kände på det, samtidigt som en av dem frågade mig om jag hade "målat mig". Jag vet inte exakt vad hon menade med det, men jag är fullständigt övertygad om att de inte menade något illa, men jag förstod någonstans att jag skiljde mig rent utseendemässigt från de andra i min nya klass. Jag mindes också att huvudföreståndaren på ett mycket tydligt sätt förklarade för hela "klassen" ,på den första samlingen ,att jag inte var från Sverige (?) och därför såg annorlunda ut! På en enda dag vändes min värld ut och in. Från att ha varit "Riki", så var jag plötsligt "annorlunda". Det var inte min personlighet som behandlades utan istället hur jag såg ut! Och ingen menade naturligtvis något illa...

Det tror jag verkligen inte. 

Min mamma, som läst medicin i Jugoslavien i ca ett år, fick så småningom jobba i en fabrik när hon kom till Sverige, och det viktigaste för henne och henns familj var på den tiden att snabbt assimileras in i det svenska samhället. Detta innebar att lära sig språket med en gång, anpassa levnadsstil och manér, lära sig nya traditioner och så vidare. Hon blev sedermera rätt "svensk" till sättet. Detta verkade dock inte hjälpa helt och hållet, eftersom jag ofta märkte att mamma var ledsen när hon te x hade varit i stan och gått i affärer. Orsaken kunde vara att det ständigt och undantagslöst alltid var så att ett butiksbiträde följde efter just henne och skuggade henne under hela hennes vistelse i butikerna. Ofta fler än en person dessutom. Speciellt i de "finare" butikerna. Hon kände inte att det var för att de ville bistå henne med hjälp. Men men..hon kanske hade fel? Dock verkade det inte som att andra kunder med ett mer "svenskt" utseende fick samma uppmärksamhet och definitivt inte heller min far. Han var ju å andra sidan man, så....

Nåväl, jag fick dock rätt snabbt höra ett ord ropas efter mig, som kom att fortgå under hela min uppväxt fram till ungefär gymnasiet:

SVARTSKALLE!

Jag minns att första gången det stod ett gäng med både barn och vuxna, där några ungar skrek "svartskalle" till mig när jag var på väg hem, och de vuxna (som jag antar var föräldrarna) stod och fnissade åt sina busiga barn. Jag vet inte om de vuxna riktigt hörde, men jag förstod att det kanske inte var något jättepositivt man ropade till mig.

Jag gick hem den dagen och frågade min pappa vad de egentligen menade? Han sa att det inte var något att bry sig om.

Dock hände det mer och mer frekvent, och till sist gick det nästan inte en dag utan att någon eller några sa samma sak. Ibland varvades det med "din jävla utlänning" också. När jag till sist berättade en gång till för min far, vad som ropades, så lovade han att följa med för att prata med dem. Jag ville naturligtvis inte detta, men han hängde med nästa dag ändå. Han konfronterade ingen, men just den dagen var det naturligtvis ingen som sa något.

Pappa förklarade att jag skulle tänka på hur alla svenskar åkte ner till Spanien för att sola och bli mörkare för att på så vis se ännu finare ut, varför det då lät som någonting som var fint. Han sa också då att de bara var avundsjuka. Trots att jag var lite skeptisk till vad pappa sa, så sträckte jag lite mer på mig nästa dag.

Det slutade dock inte, men jag försökte att inte bry mig och härdade ut. Jag skulle ju snart börja 1:an och då skulle det säkert bli lite bättre.

Jag lärde känna finfina personer i min första klass. Människor som jag fortfarande har kontakt med. Bland annat Pierre som idag är min bästa vän, Lena, Lasse osv osv. Det fanns till och med två tjejer i klassen som var lite mörka. En flicka som var adopterad från Sydkorea och en flicka som hade en mor som var ifrån Japan. Dock ingen kille som var mörk som jag, och det fick jag veta rätt snabbt...

Skillnaden nu var dock att de alltid såg till att jag var ensam och att de var flera när kommentarerna kom. Jag är medveten om att många av mina vänner än idag inte vet detta. Allra helst eftersom det hände när skolan slutade och jag var på väg till min "dagmamma" (min mor och far jobbade ju och jag var för ung för att gå hem själv!) ,då de ofta väntade någonstans på vägen för att "få ur sig" vad de ville. Eftersom jag inte ville oroa min mamma, så gick jag återigen till pappa och frågade vad jag skulle göra. Pappa, som var pacifist, sa att jag inte skulle göra någonting, utan bara gå därifrån. Eftersom jag upplevde det som oerhört förnedrande, och egentligen bara ville ge igen, så tog det emot något oerhört. Men jag gjorde som pappa sa, men det resulterade bara i ännu mer glåpord och när jag väl gick så följde de ändå efter.

En dag sa någon (faktiskt!) följande: "Din jävla neger åk hem till Afrika!" (?). Märkligt, eftersom jag inte alls ser afrikansk ut, men det visste kanske inte personen något om. När jag berättade det för pappa, så plockade han fram alla våra jazz, soul och funk-skivor och lade dem på golvet framför oss. Det var skivomslag på Ray Charles, James Brown, Aretha Franklin, Diana Ross, Stevie Wonder, Thelonius Monk, Miles Davis m.m Han frågade mig vad jag tyckte om dessa artister. Eftersom det var den typen av musik vi både lyssnade på och spelade så blev mitt svar således  "bra". Han gick då och hämtade tre böcker - En om Ghandi, en om Martin Luther King och en om Malcolm X och frågade vad jag tyckte om dem? "Bra", svarade jag igen. Pappa hade ju utbildat oss om dessa personer redan, då de alla var något av förebilder för Pappa. Nåväl, sa pappa, då vet du att om de säger så igen, så kan du istället vara stolt! 

Det var ändå svårt att ta detta, och det var ju inte bara i skolan detta hände. Jag spelade fotboll i Hovås IF, och vid min första match, som var mot Kållered, så tacklade jag en kille, varvid han skrek "Jävla svartskalle!!" Domaren som stod precis bredvid, sa inte ett ord utan gav mig ett gult kort! I halvlek så stod killen med sin pappa och pekade på mig och upprepade vad han tidigare sagt, varvid hans far svarade "skit i det pojk. De är ju sådana!" Det brann i mig.

Jag gick nu i 3:an och hade fått nog av pappas Ghandi-Martin Luther King-fasoner, d.v.s att ständigt vända andra sidan/kinden till. Jag kände nog mig mer som den tidiga versionen av Malcolm X har jag idag förstått (Malcolm X stod i början av sin karriär för en mer brutal sida. Han menade att den svarte mannen hade rätt att försvara sig hårt om han utsattes för hot och våld! Hans inställning mjuknade betydligt under senare delen av hans vuxna liv efter hans pilgrimsfärd till Mekka).

Jag och min pappa brukade sitta och jamma tillsammans vid pianot (han var jazzmusiker tidigare i livet och jag hade redan spelat piano i 4 år). En kväll så märkte han väl att jag inte alls var sugen på att spela, och vi började prata. Jag glömmer aldrig min fars min när jag berättade: Hans kinder växlade färg, han bet ihop käkarna så att kindbenen pulserade hastigt, hans mun blev till ett smalt streck och så sa han: "Om det händer igen, så får du slå dem på näsan! Om det är ett gäng, så ge dig på den som är störst eller den som du uppfattar som ledaren för gänget!" Det kändes i det läget som att en sten släppt från mitt bröst. Fick jag äntligen ge igen?

En kort tid därefter, när jag var på väg till Bamba (skolmatsalen på göteborska), och gick över fotbollsplanen, så kom en kille fram till mig. Han gick i 6:an och var följaktligen tre år äldre. Han la sin arm om mig och började prata vänligt (kommer inte ihåg vad han sa), men helt plötsligt så luggade han mig i polisongen och sa "din lilla jävla svartskalle!". Utan att tänka så slog jag till honom, det hårdaste jag kunde, rakt på näsan. Killen föll ihop och blödde ner asfalten på fotbollsplanen och grät. Plötligt sprang hans polare, som uppenbarligen hade stått en bit ifrån, mot mig och skrek "Va fan gör du?". De stannade dock på behörigt avstånd ifrån mig...Då förstod jag vad som gällde. De blev ju rädda!

Killen gick långa vägar runt mig resten av den tiden, och sa aldrig något mer till mig. Hans polare sa heller inget mer. Dock var det mitt första möte med rektorn (min klassföreståndare Carina var också med). Jag fick förklarat för mig att man inte slåss, och när jag försökte förklara varför, så svarade rektorn att det inte spelade någon roll. "Man slåss bara inte!"

Det blev ändå några slagsmål i mellanstadiet (eller snarare efter skolan), och ibland vissa kvartsraster, då ju de äldre från den andra sidan av skolan ibland kom för att tråka både mig och andra elever. Men efter att ha slagit några av de värsta på näsan, så avtog det mer och mer...

Tyvärr hände det saker på ett annat plan. Jag minns det som igår, när det var någon form av avslutning i Bamba, så kommer jag ihåg att min mamma blev förföljd av en annan kvinnlig förälder, som hela tiden väste "din svarta häxa" till mamma. Min mamma försökte lösgöra sig och gå därifrån, men kvinnan ville bara inte sluta. Det värsta var att ingen annan, varken föräldrer eller lärare, sa något. Så genant det måste varit för min mamma, när alla tystnade och stirrade. Både elever, lärare och föräldrar! Jag var 11 år och såg min mamma och mitt hjärta gick itu.

Jag kom ihåg att jag ibland kunde önska att jag istället bodde och gick i skola i områden som Bergsjön, Angered osv, där det fanns fler invandrare. För då var jag ju inte ensam! Skitsamma att de hade det svårt på andra sätt, bara jag inte var ensam!

Min syster kom undan. Kanske för att hon var flicka och kanske för att hon var vacker. Jag vet inte? 

Jag hade många svenska kompisar, men det var alltid så att om vi var hemma hos någon, så skickades jag hem när det var mat med kommentarer som "Ja, ni äter väl ändå inte sådan här mat i ert hem!". Om vi var flera, så stannade de andra kvar och åt ibland, men det gjorde aldrig jag.

En gång så skulle vi ha en bordtennisturnering hemma hos en kompis. Dock skulle vi förbi hos en av killarna i gänget. När vi kom dit, så stack alla in i huset och skulle upp på hans rum för att hämta bollar och racketar. Hans mamma kom direkt fram till mig och sa att jag fick vänta vid ytterdörren! När de andra frågade varför, så svarade hon med "Jo, för jag känner ju inte dig!". Min kompis Mats sa då att hon inte känner honom heller, men då hysschade hon honom! Jag stod kvar vid dörren och väntade på att mina kompisar skulle komma tillbaka. Mats väntade dock med mig. Om jag någonsin träffar honom igen så skall jag berätta detta för honom och förklara hur mycket det betydde för mig i det ögonblicket.

Jag började nu på högstadiet i Hovåsskolan och fortfarande kom det kommentarer från folk. Ibland på vägen till skolan, ibland på väg hem från skolan, ibland vid Askims Torg när jag skulle köpa godis för veckopengen, ibland nere vid Askimsbadet, ibland när jag skulle spela fotboll eller landhockey osv osv. Skillnaden var nu att många visste att det smällde direkt om jag hörde något, varför det oftast kom i gäng och när jag var helt ensam. Det var hanterbart.

Dock märkte jag att det undslapp kommentarer från vissa vuxna nu mer än tidigare. Bland annat så hade inte min slöjdlärare, Trä-Pelle kallades han, tyckt att jag slipat tillräckligt med sandpappret, men att det förmodligen var för att jag var bränd i huvudet - Det kunde ju man "se på mitt svarta hår"! (En liknande kommentar kom faktiskt från min löjtnant när jag gjorde lumpen. Ja rätt många faktiskt när jag tänker efter. I militären gäller det ju att falla in i ledet!)

Jag blev ständigt påmind i hemmet, av mina föräldrar, som sa att för att tävla mot "helsvenskar" på samma villkor, så måste jag också vara dubbelt så bra! På allt! Jag blev också medveten om att jag aldrig skulle få något gratis, utan det hängde på mig och ingen annan! Min far brukade ofta säga "Skam den som sätter sina mål så lågt att han når dem!" Jag valde ut några saker som jag kände att jag ville bli bäst på; Musik och Friidrott. Det dröjde inte länge förrän jag var snabbast på skolan på 100m, 60m och 400m (kom i 9:an). Kommentarerna från en av gympalärarna var inte sen; "Ja det krävs väl att vara snabb när ni tvingas springa ifrån snuten, ha ha!". Jag fick dock en 5:a i betyg! Känslan av revansch är underskattad!

Allt detta gjorde mig mer och mer stingslig har jag förstått nu. Jag minns, och har till och med pratat med min gode vän Pierre om det, att han kom fram och sa att jag hade håriga ben. Min blixtsnabba replik var "Ja det kommer du också få när du väl blir vuxen!!" Pierre såg förvånat på mig.

Jag antar att jag var trött på att vara annorlunda, men framförallt att hela tiden få höra det. Jag vet idag att Pierre inte menade något illa, men jag tog det så. Säkerligen finns det fler tillfällen då jag tagit saker och ting på "fel" sätt?! Men jag hade ju lärt mig, empiriskt, att attack är bästa försvar. Jag var ju inte den som självvalt alienerat mig! Det hade ju andra gjort från första början, genom att visa och berätta att jag inte var som dem!

Jag blev mer och mer en "sydlänning" i mina egna ögon, och jag kommer ihåg att jag var vansinnig då IFK Göteborg vann UEFA-cupen i fotboll 1982. Jag ville ju att ett Jugoslaviskt, Spanskt eller Italienskt lag skulle vinna för att slippa få höra hur jävla fantastiskt Sverige var hela tiden. Jag märkte snabbt att jag fortare kände sympati med andra invandrare. Jag förstår varför många svarta killar hälsar på varandra även om de egentligen inte känner varandra och kallar varandra för "brother!" te x. Sympatiskt faktiskt...

Eftersom jag fortfarande hade kolsvart hår blandat med min fars mer svenska drag, så blev jag oftast kallad för Italienare, spracho eller spagge osv. I synnerhet då bröderna Ingrosso (Pernilla Wahlgrens dansare) blev populära hos många svenska tjejer. Det var ju ett litet uppsving för mig!! Dock fick man höra det på discona; "Du skall inte tro att du kan få tjejer bara för att du ser ut som Emilio, jäkla slemmiga spagge!" Den kommentaren kom faktiskt i Hastings i England när jag var på språkresa och trädde in på STS-discot i solbrillor och en kritvit kostym (snyggt då!). Jag fick till och med höra av några polare att det väntade 5 killar från Borlänge utanför discot och skulle göra upp för att de tyckte att "jag var någonting!". Det hela hindrades dock av att två av mina rumspolare (Andrea och Aldo från Italien) hos familjen som jag bodde hos, samt två mörka tjejer från Stockholm (Anna som var adopterad från Pakistan och Gloria som var av afrikanskt ursprung), lovade att göra slarvsylta av Borlänge-killarna om de överhuvudtaget vågade titta mer på mig. Det kändes ju plötsligt rätt gott att inte vara ensam.

Det var nu dags för Gymnasiet och här hände något. Jag hörde aldrig någon kalla mig något mer. Kanske för att Schillerska var en rätt blandad skola, där det fanns utrymme för olika människor, personligheter och nationaliteter? Jag hade roliga, nyfikna, olika typer av klasskamrater som kändes genuina. Det enda jag kunde höra var att jag var "spännig och arrogant", men det var inte lika jobbigt. Varför? Jo, därför att det handlade mer om personligheten och inte mitt utseende. Det kunde jag ju faktiskt göra något åt (dessutom var jag nog lite spännig av mig under denna tid...!). 

En annan faktor kanske också är att jag försvann i mängden. Det fanns nu betydligt fler invandrare i Sverige och många som var betydligt mörkare än jag. Det faktum att jag pratade flytande svenska och hade ljusnat något i hyn kanske också var avgörande. Jag kunde dock fortfarande höra kommentarer som "jävla svartskallar" av någon, men ofta följdes det av "Ja, fast inte du! Du är ju inte en sådan på samma sätt!". Ni som har likadan uppväxt som jag har säkert också hört just det, eller hur?

Idag upplever jag främlingsfientligheten eller rasismen lite annorlunda. Idag "mörkar" man den inte på samma sätt. Jag kan ge mig sjutton på att, ni som känner mig, ni som läst det jag nu skriver inte ens haft en aning om detta?! Trots att vi kanske till och med gått i samma klass. Jag vet att mina närmaste vänner hört några av sakerna, men absolut inte allt. Faktum är att jag fruktar att min mor, när hon läser detta, kommer att känna sig förtvivlad. Den enda människan jag delat detta med, var min far. Jag ville inte att min mamma skulle oroa sig och få mer "vatten på sin kvarn" med tanke på den rasism som hon som både kvinna OCH invandrare drabbats av. Mycket av det jag ovan har berättat är sådant jag kommit ihåg under denna skrivprocess. Saker jag faktiskt till och med hade glömt för en tid. Dock skall ni veta att detta bara är en bråkdel av det jag upplevt. Man kan säga att dessa erfarenheter drivit mig till att, utan min egen vilja, bli en form av "outsider". Det har format mig och min syn på hur man behandlar människor. Jag är idag allergisk mot "bullys" av alla dess former. Jag är själv inte felfri, men jag har ständigt tentaklarna ute. 

När jag nu hör hur en man kallar min fru för "svarting" när hon är på Willy's för att handla med vår yngsta son, eller att Marvin (i synnerhet) för höra samma sak av andra, så blir jag utom mig av både sorg och ilska. Jag vill inte att de mina skall få uppleva samma sak igen. 

När jag också hör att människor hävdar att denna rasism eller invandrarfientlighet inte funnits tidigare i Sverige, utan kommit genom de s.k "europeiska högervindarna" så blir jag uppgiven och ledsen. De har funnits HELA TIDEN! Det är inget nytt. Inte för oss som rent utseendemässigt utmärkt oss! Det är därför viktigt att så många som möjligt vet detta. Om vi skall motarbeta och få bort rasismen, så hjälper det inte att kapa en gren! Man måste komma åt roten! Om man inte ser roten, så kommer en ny gren hela tiden att växa ut! Sverige har rötterna i en rasistisk sörja. Det är där vi måste börja. 

Jag vet inte hur många miljoner jag betalat i skatt genom mitt vuxna yrkesverksamma liv? Jag vet att jag bara i år betalat ca 300 000 SEk i skatt. Vad mer jag tillfört Sverige, trots att jag är en 2:a generationens invandrare, vet jag inte, men låt oss fokusera lite på det istället för att prata om kostnader och problem som invandringen skapat! Att bunta ihop alla människor och generalisera, så som många gör idag, är bara korkat och obildat. Tänk om vi alla sa att alla svenska militärer är som Mattias Flink, d.v.s potentiella massmördare!!?

Jag vet inte... Ni hör ju själva debatten idag. Visst, låt oss ta en diskusion. Det börjar med att talas om Islamisering, huruvida Zlatan beter sig svenskt, för att sedan handla om Asyl- och integrationspolitiken och dess kostnader. Mer och mer hör man invandringen och dess "problem" generellt idag. Man kan säga att det har lyfts på locket. Det gör mig besvärad och därav mitt engagemang!

Jag är svensk. Född i Sverige av en svensk far (blond och blåögd) och en mor med Jugoslavisk, Polsk, Judiskt ursprung. Jag är inte speciellt troende, än mindre religiös, ej praktiserande varken protenstantiskt (dock konfirmerad i Svenska kyrkan), Serbisk ortodoxt, Katolskt eller Judiskt.

Detta är en del av min uppväxt. Jag vill gärna höra mer om din syn och dina upplevelser oavsett om du är "helsvensk", invandrare eller 2:a generationens invandrare...

Mvh

Riki

 

Christina (Kicki)

29 december 2014 17:54

Usch, jag blir så förtvivlad, förbannad, ilsken, uppgiven ..! Jag måste börja med att be om ursäkt för om jag någon gång har sagt eller gjort någonting dumt. Jag hoppas inte jag har gjort det. Men blind har jag uppenbarligen varit för jag märkte verkligen ingenting av detta. Visserligen var det ju syrran din jag umgicks med men ändå. Jag tänkte aldrig i termer av svensk/utländsk, ni var bara en familj som alla andra. Nästan. Ni avvek på en punkt - ni var så grymt väluppfostrade och korrekta att jag själv ibland fick komplex för hur jag uppförde mig. Nu när jag läser kan jag ju förstå varför. I mina ögon hade ni inte alls behövt vara dubbelt så bra. Så sorgligt att det skall behöva vara så.
Idag skäms jag ofta för att vara "svensk". Då pratar jag inte om Sverige och nationaliteten svensk utan det som jag numera tyvärr förknippar med ordet. Sättet "svensk" används i debatten idag gör att jag skäms och inte vill förknippas med det. Synd, väldigt synd. Ibland sticker jag ut hakan i debatten, på FB bland annat, men ofta är jag för feg. Det finns så otroligt hatiska människor därute. Ibland är jag för rädd att sticka ut hakan för långt, jag är rädd för min familj. Och ändå är jag så svensk man kan bli till utseendet - blond och ljus hy (men förvisso inte blåögd utan grönögd). Jag kan då tänka mig den rädslan man skulle kunna känna som ”icke-svensk” om jag kan känna så som blond och ljushyad. Usch! *ryser*
Det riktigt sorgliga i dagens 13%-iga Sverige är att jag tror mycket av det handlar om rädsla och okunskap. Rädsla för eget utanförskap – skyll på ”de andra”. Men i dessa 13% tror jag det finns ett flertal ”blåögda” som köpt SD’s nonsens om att de inte är ett rasistiskt parti. Jag har en vän på FB som har med SD att göra. Ofta mår jag fysiskt illa när jag läser vad hens vänner skriver (och hen själv). Jag tar inte bort hen för jag vill se verkligheten, inte låta mig gå på propagandan som SD håller på med. I kommentarerna hos hen framstår med all tydlighet vad SD står för. Jag hade önskat att fler såg för då tror jag faktiskt att de skulle ryka dit pepparn växer. I alla fall hoppas jag det … för är det inte så, då är det dags att emigrera! Då vill jag inte bo här mer.

Riki Dackén

1 januari 2015 05:11

Hej Christina!

Du har verkligen aldrig agerat på något dåligt sätt. Och även om du hade, så var vi ju alla barn för sjutton:-)

Att du, liksom andra, inte sett något är ju inte alls konstigt, eftersom det väldigt sällan "frostades" av de som höll på. I synnerhet inte om de inte var säkra på att samtliga i gruppen inte delade deras värderingar. På sätt och vis så visar det ju att de visste att de agerade felaktigt. Säg dock ett barn som inte vetat att de agerat felaktigt men ändå gjort det!!

Det stämmer att våra föräldrar alltid var noga med att uppträda korrekt och artigt. Dels för att deras värderingar låg i linje med det, men också för att vi inte skulle sticka ut på "fel" sätt!

Jag har sett några av dina inlägg, och de är på intet sätt fega. Snarare tvärtemot. Skitbra! Hade fler gjort som du så hade det hjälpt att skapa ett ännu mer tolerant samhälle.

En sak som jag skall sluta med, är att attackera partier som SD. Jag tror att om man trycker upp människor i ett hörn, så kommer de bete sig illa! Jag är övertygad om att de flesta som lägger sin röst på SD faktiskt INTE är rasister. Dock tror jag man behöver ställa lite frågor till dem, och låta dem ställa frågor tillbaka. Diskussioner brukar i allmänhet leda till bättre resultat än argumentationer. Dock finns det en sanning som jag fick lära mig redan som liten;

En åsikt är lite som en spik. Den är betydligt lättare att slå i, än att dra ur!

Kram

Riki

 

gittan

30 december 2014 14:34

Jag är "helsvensk", dvs båda mina föräldrar var svenska (skånska :)) Jag blir illa berörd av det du skriver, det är fruktansvärt att människor kan uppföra sej så mot ett barn!!! Kram

Riki Dackén

31 december 2014 03:27

Tack Gittan!
Och tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera:-)

Jag kan inte säga att jag idag är arg på barnen som betedde sig som de gjorde. De förstod ju inte vad det innebar. De var ju trots allt bara barn. Dock så håller jag med dig om att det inte är acceptabelt att vuxna agerar som de gjorde (gör?). Vad det beror på kan vara flera saker, te x okunskap, brist på empati, rädsla för det främmande. Jag vet inte, men jag tror att det kan vara bra att berätta sådana här erfarenheter, utan att vara varken politisk eller anklagande. Det är nog viktigt att dessa människor själva får komma fram till att det inte är så bra…
Kram och gott nytt år!

 

Helena

31 december 2014 17:43

Jag är faktiskt också 2a generationens invandrare, dock med ett "helvitt" utseende. Men min mor fick däremot höra, mest från vuxna, gliringar och annat som om det var/är helt ok att ge sig på ett barn för något som vuxna skapat (2a världskriget). Värst var nog prästen som högt och tydligt sa inför de andra barnen att han inte tänkte konfirmera en nazzeunge. En kommentar han sa (högt?) för sista gången, i vart fall när min mor var i närheten. Hon sprang hem och morfar tog en tur till kyrkan efter att han fick fram vad som hade hänt. När han kom hem meddelande han att hon gick till kyrkan som vanligt. Det blev aldrig helt klarlagt vad han sa eller gjorde, men prästen fattade att han hade gått för långt.

Det som berör mig mest illa är hur vuxenvärlden bara står och ser på och accepterar! Än värre är det när man förstår att barn faktiskt är speglar av sina föräldrar (tankar och handlingar, de små livet har ju lärt sig detta någonstans ifrån) Och trots vad vi påstår oss ha lärt oss från bl a kriget så har vi fortfarande inte kommit längre!

Låt oss hoppas att 2015 blir ett bättre år och att alla barn får känna sig trygga och välkomna i denna värld!

Kram!

Riki Dackén

1 januari 2015 05:02

Hej Helena!

Usch! All form av intolerans är fruktansvärd. Speciellt mot barn, som ju inte har en chans att värja sig.
Tror dock att vi alla inte skall vänta och hoppas, utan berätta, informera och utbilda människor i vad vi alla upplevt. Annars har de inte en chans att förstå.

Kram

 

Mimmi

1 januari 2015 00:45

jag har haft exakt samma uppväxt och blev bortvald sin lucia pga mitt svarta hår. Jag blev även knuffad på av ett äldre pensionörspar som skrek: jävla Palmemördare. Jag var då 15 år. Har samma bakgrund när det gälker förädrar. Jag drömde varje dag och önskade mig blont hår och ljusa ögon för atr liksom få bli osynlig. Tusen tack för inlägg. Det är ingen som tror mig helker när jag berättar om vilja fördomar som jag växte upp med under 70-, 80-,talet. Även 90-talet. Det var först efter brandkatastrofen som jag slutade känna mig som "utlänning och jävla svartskalle". De orden skär fortfarande i hjärtat.
Miljoner tack

Riki Dackén

1 januari 2015 04:59

Hej Mimmi!

Tack själv för att du tog dig tid att läsa och kommentera. Det känns faktiskt lite lättare när man vet att man inte varit ensam om detta, eller hur?

Ha ett bra 2015:-)

mvh
Riki

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

This has been translated from Swedish to english through "Google Translate" on request from my Sister-in-law. Sorry for some incorrect words and wrong spelling.   Those of you who have taken the time to read this post is probably either immigrant...

Hej!  Nu skall jag försöka blogga för första gången.  Återkommer med mer   mvh Riki ...