This has been translated from Swedish to english through "Google Translate" on request from my Sister-in-law. Sorry for some incorrect words and wrong spelling.

Those of you who have taken the time to read this post is probably either immigrants of any kind and curious to compare experiences, or maybe "full Swedes" and curious about a different kind of experience, but it could also be some who want to see if they can "pierce" on my experience and may want to see how much self-pity and me trying to get sympathy from you.

Forget that! There is no self-pity or any cry for sympathy from my direction. I am happy, always have been, but still want to tell you something.

I don't know, but since you still have read this far you might as well continue for a while and see if you can get another aspect of mine and many others perspective growing up in Sweden who formed us in different ways. My own intention with this long post (which I already now notice to be quiet long!) , is that I want to enlighten all who do not know, that racism and generalizations are much more widespread than people think in Sweden, and that it affects and push us in different directions depending on how we respond as different individuals.

Let me just paint a background on who I am;

I'm Swedish. Born in Sweden by a Swedish father (blond and blue-eyed) and a mother with Yugoslavian, Polish, Jewish origin. I'm not very religious, not practicing Protestant, Serbian Orthodox, Catholic or Jewish faith.

I have a beautiful wife who was born in Congo, but who has lived in Sweden since she was about 3 years old, two children, one of which is with my wife and one child from a previous relationship. His mother was born in Rio de Janeiro, but my son is quite light in both skin and hair. My youngest son is, however, significantly darker. I have throughout my childhood only spoken Swedish in the home and still do ... I have two sisters, of whom the youngest is black, several cousins whom the youngest is adopted from China. We are all entitled mixed in appearance.

When I was one year old, my parents moved to Askim just outside Gothenburg. This was to me and my 2 year younger sister (my youngest sister was born much later) ,to have a safe and free upbringing in a privileged area. Our large villa was situated on the border of Hovås, and why I mention this is to explain, for anyone who does not know the Gothenburg area, these areas are seen as relatively affluent areas. There were, however, during my childhood, extremely few who have a migrant background. I was somewhat aware of this when I started going to "play school", the year before the first class. On "play school" it was just me who had black hair and at this time I was much darker skinned than I am today. I still remember how two blonde girls came up, giggled grabbed my hair and felt it, while one of them asked me if was "painted"? I am fully convinced that they did not mean anything bad, but I knew somewhere somewhere that I looked different compared to the others in my class. I also remembered that the main Manager at very clearly explained to the whole "class" on the first collection that I was not from Sweden (?) and therefore looked different! In a single day turned my world inside out. From being "Riki", I was suddenly "different". It was not my personality treated but how I looked! And no one meant anything bad of course ... I really don't think so.

My mom, who read medicine in Yugoslavia for a year, eventually got work in a factory when she came to Sweden, and the most important thing for her and her family was at the time to quickly assimilate into Swedish society. This meant learning the language at once, adapt life style and mannerisms, learn new traditions and so on. She later became entitled "Swedish" to that. This did not help completely, because I often noticed that the mother was sad when she for instance had been in town and gone into different stores. The reason could be that it constantly and invariably always as a shop assistant followed her and shaded her throughout her stay in the stores. Often more than one person in addition. Especially in the "finer" stores. She did not think it was because they wanted to assist her with help. But perhaps she was wrong? However, it did not seem like that other customers with a more "Swedish" appearance were given the same attention and definitely not my father. He was on the other hand a man, so ....

Well, I did, however, quite soon hear a word shouted after me, which was to continue throughout my childhood up until high school about: SVARTSKALLE! (Almost like wetback!)

I remember the first time there was a bunch of kids and adults, where some kids yelled "wetback" to me when I was going home, and the adults (who I assume was the parents) stood and giggled at their naughty children. I realized that perhaps it was not a very positive thing thry shouted to me.

I went home that day and asked my dad what they really meant? He said it was nothing to worry about.

However it happened more and more frequently, and at last there wasn't one day without one or more said the same thing again. Sometimes alternated it with 'your damn foreigners "as well. When I finally told me again to my father, what was called, he promised to come along to talk to them. I did not agree to that of course, but he came along anyway. He confronted none, but that particular day, of course, no one said anything.

Dad explained that I would think about how all Swedes that went down to Spain to sunbathe and darken to become even better looking, why it then sounded like something that was good. He also said that they were just jealous.

Although I was a bit skeptical about what dad said, I stretched my posture a little more on the next day.

It did not end, but I tried not to bother and endured. I would surely soon begin to 1st grade and then it surely would be a little better.

I got to know great people in my first class. People that I still have contact with. Among other things, Pierre, who today is my best friend, Lena, Lasse etc etc. There were even two girls in the class who was a bit dark. A girl who was adopted from Korea and a girl who had a mother who from Japan. However, no guy was dark like me, and that I found out rather quickly ...

The difference now was that they always made sure of, was that I was alone and that they were more when the comments came. I am aware that many of my friends still is unaware of what was going on back in those years. Mostly because it happened when school ended and I was on my way to my "daycare-nanny" (my mother and father worked after all and I was too young to go home myself!). As they often waited somewhere along the way to express how they felt about me. Since I did not want to worry my mother, I went again to my father and asked what I would do. My father, who was a pacifist, said I would not do anything! Just walk away.

I felt that it was extremely humiliating, and I really just wanted to get back at them, so I struggled with myself immensely. But I did what dad said, and it only resulted in even more jeers and when I went went away they just followed.

One day someone said (actually!) The following: "You fucking negro go home to Africa!" (?). Odd, because I do not look African! When I told my father, he took out all of our jazz, soul and funk records and put them on the floor in front of us. It was the album covers of Ray Charles, James Brown, Aretha Franklin, Diana Ross, Stevie Wonder, Thelonious Monk, Miles Davis, etc. He asked me what I thought of these artists. Since it was the type of music we both listened to and played my answer was thus "good". He then went and picked up three books - One about Ghandi, one of Martin Luther King and Malcolm X, and asked what I thought about them? "Good," I replied again. My father had educated us about these people already, and they all were the role models for Dad. "Well", Dad said, "then you know that if they say so again, you may instead be proud!"

It was still hard to take this, and it was not just in school this happened. I played soccer for a club called Hovås IF, and at my first game, I put a guy down with a hard tackle, whereby he shouted "Fucking svartskalle (Wetback) !!" The referee, who was standing right next to us, did not say a word, but gave me a yellow card!

In half as the boy stood with his father and pointed at me and repeated what he had said earlier, in which his father replied "fuck it son! They're all like that!". I was boiling inside!

I was now in 3rd, and had had enough of my father's Ghandi, Martin Luther King graces, that is to constantly turn the other side/cheek. I was more preferring the early version of Malcolm X, I today understand (Malcolm X stood at the beginning of his career for a more brutal side. He said that the black man had the right to defend themselves hard if he was subjected to threats and violence! His attitude softened considerably during the later part of his adult life after his pilgrimage to Mecca).

Me and my dad used to sit and jam together at the piano (he was a jazz musician earlier in life and I had already been playing the piano for 4 years). One evening he noticed that I was not at all eager to play, and we started talking. I'll never forget my father's face when I told him: His cheeks changed color, he clenched his jaws so that the cheekbones pulsed briefly, his mouth turned into a narrow streaks and so he said: "If it happens again, you will hit them hard on the nose! If there is a gang, get the biggest guy or what you perceive as the leader of the gang! It felt like a stone released from my chest.

A short time later, when I was on my way to Bamba (school canteen in Swedish), and went over the football field, when a student came up to me. He went into 6th grade and were consequently three years older. He put his arm around me and started talking friendly (can not remember what he said), but all of a sudden he yanked my sideburn hard and said "you little fucking wetback!". Without thinking, I hit him the hardest I could, right on the nose. The guy fell down and was bleeding down the asphalt on the football field and cried. Suddenly his buddies stormed at me, who apparently had been standing a bit away, toward me and yelled "What the hell are you doing?". They remained, however, well away from me ... Then I understood what mattered. They were scared!

They became the rescue! The guy I had hit went a long way around me the rest of the term, and never said anything more to me. His buddy said either nothing more. However, it was my first meeting with the headmaster (my class teacher Carina was also there). I had it explained to me that you do not fight, and when I tried to explain why, the headmaster replied that it did not matter. "You just don't fight!"

There were some fights in middle school (or rather after school), but also some quarter breaks, then the elderly from the other side of the school sometimes came to hustle me and some other younger students. But after beating some of the worst on the nose, it became more and more rare ...

Unfortunately, it happened things in a different forum. I remember it like yesterday, when there was some kind of meeting in school, I remember that my mother was stalked by another female parent, which constantly hissed, "you black witch" to mom. My mom tried to detach herself and go away from there, but the woman just did not stop. The worst thing was that no one else, neither parents or teacher, said something. How embarrassing it must have been for my mother, when everyone became silent and just stared. Both students, teachers and parents! I was 11 and saw my mom and my heart broke.

I remember that sometimes I could wish that instead live and go to school in areas Bergsjön Angered, etc., where there were more immigrants. Then I wouldn't be alone! Never mind that they had a difficult time in other ways, atleast I wasn't alone!

My sister got away. Maybe because she was a girl and maybe because she was beautiful. I do not know?

I had many Swedish friends, but it was always the case that if we were at someones house, I was sent home when it was food getting comments like "You  probably don't eat this kind of food anyway, right?". If we were more kids, they stayed to eat, but I never did!

One time we would have a table tennis tournament at the home of a friend. However, we would pass by one of the guys houses. When we got there, all of the kids rushed into the house and were going up to his room to fetch balls and rackets. His mom came straight up to me and said I had to wait at the front door! When the others asked why, she replied with "Well, cause I know not you!". My buddy Mats then said that she did not know him either, but then she hushed him up! I stood at the door and waited for my friends to come back. Mats waited However with me. If I ever see him again and I will tell this to him and explain how much it meant to me at that moment.

I now began in high school in Hovås-skolan and still got some comments from people. Sometimes on the way to school, sometimes on the way home from school, sometimes at Askim Square when I would buy candy for my pocket money, sometimes down at Askimsbadet, sometimes when I would play soccer or field hockey etc etc. The difference now was that many knew I wouldn't just stand still if I heard something, why they usually came in the bunch and when I was all alone. However, I noticed that it eluded comments from some adults now more than ever. Among other things, had not my crafts teacher, Wood-Pete called, he thought that I didn't work enough with the sandpaper, but that it was probably because I was "burned" in the head - "Just look at your black hair"! (A similar comment actually came from my lieutenant when I did my military service. Yes quite a lot actually when I think about it ...)

I was constantly reminded at home, by my parents, who said that to compete against "real swedes" under the same conditions, I had to be twice as good! On everything! I was also aware that I would never get anything for free, and it was on me and no one else! My father would often say "shame on those who put their goals so low that he can reach them!" I picked out a few things that I felt I wanted to be the best at; Music and Athletics. It was not long before I was fastest at school at 100m, 60m and 400m. The comments from one of gymnastics teachers were not late; "Yes it takes well to be quick when you are forced to outrun the cops, ha ha!". However, I got highest grade in sports! The feeling of revenge is underrated!

All this made me more and more touchy, I understand now. I remember, and have even talked to my good friend Pierre about it, he came up and said that I had hairy legs. My lightning quick reply was "Yes it will also get once you become an adult !!" I guess I was tired of being different, but above all to constantly hear it. I know today that Pierre did not mean anything bad, but I took it that way. Surely there are more occasions when I have things on the "wrong" way ?! But I had learned, empirically, that attack is the best defense. I was not choosing to alienate myself! It had been done by others from the start by showing and telling that I was not like them!

I became more and more a "southern european in my own eyes, and I remember that I was insane when IFK Goteborg won the UEFA Cup in soccer in 1982. I wanted to be a Yugoslavian or Italian team would win to avoid having to hear how damn fantastic Sweden was all the time. I noticed that I quickly felt sympathy with other immigrants. I understand why many black guys greet each other without knowing each other and call each other "brother!" te x.

Since I still had jet black hair and through my father's more Swedish traits, so I was usually referred to as Italians or "guinea" and so on. In particular, when the brothers Ingrosso (Pernilla Wahlgren's dancers) became popular with many Swedish girls. It was a little boost:-) However, you had to hear it at clubs; "Do not think that you can get girls just because you look like Emilio, damn slimy guinea!" That particular comment actually came in Hastings in England when I was on Study Abroad and entered into the STS-disco in sunglasses and a cool (I thought!) white suit. I was even told by some friends that it waited five guys from Borlange outside the disco and would make up for the thought that "I thought I was it!"  The whole thing was hampered by the fact that two of my room mates (Andrea and Aldo from Italy) with the family I was staying with, as well as two dark girls from Stockholm (Anna who was adopted from Pakistan and Gloria who was of African origin), promised to make mincemeat of the Borlange guys if they ever dared to look at me again. It felt the sudden right good not to be alone.

It was now time for high school and here something happened. I never heard anyone call me anything else but my name more. Maybe because Schillerska (the school) was a true mixed school, where there was room for different people, personalities and nationalities? I had fun, curious, different types of classmates who felt genuine. All I could hear was that I was "a bit arrogant and too cool for school," but it was not as tough. Why? Well, because it was more about personality and not my looks. I could actually do something about that (besides, I was probably a little arrogant from time to time ...!). Another factor may also be that I disappeared into the crowd. There were now more migrants in Sweden and many who were much darker than I am. The fact that I spoke fluent Swedish and had brightened somewhat in the skin may also was crucial. However, I could still hear comments like "fucking greaseball" from some, but often it was followed by "Yes, but not you! You're not the same way!". You who have the same upbringing as I've probably also heard just that, right?

Today I experience xenophobia or racism is a little different. Today, they don't hide it as much. The ones who know me, probably don't have a clue of what i now write about?! Although we may even attended the same class. I know that my closest friends heard some of the things, but certainly not all. In fact, I fear that my mother when she reads this, will feel heartbroken. The only man I shared this with my father. I did not want my mother to worry and get more "grist to her mill" given the racism that she, as a woman AND immigrants suffered.

Much of what I have told above are things I remembered during this writing process. Things I actually even had forgotten for a time. However, you should know that this is just a fraction of what I experienced. One can say that these experiences pushed me to become a form of "outsider". It has shaped me and my view of how to treat people.

Today, I am allergic to "Bully's" of all of its forms. I myself am not flawless, but I have constantly exam brighten out there.

Now when I hear a man calls my wife "negro" when she is at the mall with our youngest son, or that Marvin (especially) for hearing the same thing from others, so I will be beside myself with both sadness and anger. I do not want my family to experience the same thing again.

When I also hear people claim that this racism or xenophobia did not exist before in Sweden, but come through the so-called "European right winds" I become dejected and sad. They have been around ALL the time! There is nothing new!

It is therefore important that as many people as possible know this. If we are to combat and eliminate racism, so it does not help to cut a branch! You have to get to the roots! If you do not see the root, then a new branch will allways grow out!

Sweden has roots in a racist mourn. This is where we must begin. I do not know how many millions I paid in taxes through my adult working life? I know I'm only in year paid about SEK 300 000 in taxes. What's more, I brought Sweden, despite the fact that I am a second generation immigrant, I do not know, but let's focus a bit on it instead of talking about the costs and problems of immigration created!

To bundle all people and generalize, as many do today, is just stupid and uneducated. Imagine if we all said that all Swedish military is that Mattias Flink, ie potential mass murderers !!?

I really don't know ...!

You can even hear the debate today. It begins with talk of Islamization, and then act on asylum and integration policy and its costs. More and more talks one immigration in general today. One can say that it has lifted the lid on. It makes me embarrassed and hence my commitment!

I'm Swedish. Born in Sweden by a Swedish father (blond and blue-eyed) and a mother with Yugoslavian, Polish, Jewish origin. I'm not very religious, not practicing Protestant, Serbian Orthodox, Catholic or Jewish faith.

This is part of my upbringing. I'd love to hear more about your vision and your experience whether you are "Swedish", immigrants or second generation immigrants ...

Sincerely Riki

Ni som tagit er tid att läsa detta inlägg är förmodligen antingen själva invandrare av något slag och nyfikna på att jämföra erfarenheter, eller så är ni "helsvenskar" och nyfikna på en annan typ av erfarenheter, men det kan också vara några som vill se om de kan "sticka hål" på mina erfarenheter och kanske vill se hur mycket självömkan och försök till sympati den där jäkeln Riki söker efter. Strunt i det. Det finns ingen självömkan eller något rop på sympati från mitt håll. Jag är lycklig, har alltid varit, men vill ändå berätta för er.

Jag vet inte, men eftersom ni ändå läst ända hit så kan ni fortsätta en stund till och se om ni kan få en annan aspekt på min och många andras uppväxt i Sverige som format oss på olika sätt. Min egen avsikt med detta långa inlägg (vilket jag redan nu märker, när jag skriver, att det kommer bli!) är att jag vill upplysa alla, som inte vet, att rasismen och generaliseringarna är mycket mer utbredda än vad många tror och att den påverkar och driver oss i olika riktningar beroende på hur vi responderar på den som de olika individer vi är. Låt mig bara måla en bakgrund om vem jag är;

Jag är svensk. Född i Sverige av en svensk far (blond och blåögd) och en mor med Jugoslavisk, Polsk, Judiskt ursprung. Jag är inte speciellt troende, än mindre religiös, ej praktiserande varken protenstantiskt (dock konfirmerad i Svenska kyrkan), Serbisk ortodoxt, Katolskt eller Judiskt. Jag har en hustru som är född i Kongo, men som bott i Sverige sedan hon var ca 3 år, två barn varav ett är med min hustru och ett barn ifrån ett tidigare förhållande. Hans mor är född i Rio de Janeiro, men min son är tämligen ljus i både hyn och håret. Min yngsta son är däremot betydligt mörkare.

Jag har under hela min uppväxt endast talat Svenska i hemmet och gör så fortfarande... Jag har två systrar, varav den yngsta är svart, flera kusiner varav de yngsta är adopterade ifrån Kina. Vi är alla rätt blandade till utseendet. 

När jag var 1 år så flyttade mina föräldrar till Askim strax utanför Göteborg. Detta för att jag, och något senare, min 2 år yngre syster (min yngsta syster föddes långt senare) skulle få en trygg och fri uppväxt i ett fint område. Vår stora villa var belägen på gränsen till Hovås, och varför jag nämner det är för att förklara, för alla som inte känner till Göteborg med omnejd, att dessa områden betraktas som tämligen välbärgade områden. Dock fanns, under min uppväxt, extremt få som hade invandrarbakgrund. Jag blev lite medveten om detta när jag började "lekis", dvs året innan första klass.

På lekis var det bara jag som hade svart hår och på denna tid var jag mörkare i hyn än vad jag är idag. Jag kommer fortfarande ihåg hur två söta blonda tjejer kom fram och fnissandes tog tag i mitt hår och kände på det, samtidigt som en av dem frågade mig om jag hade "målat mig". Jag vet inte exakt vad hon menade med det, men jag är fullständigt övertygad om att de inte menade något illa, men jag förstod någonstans att jag skiljde mig rent utseendemässigt från de andra i min nya klass. Jag mindes också att huvudföreståndaren på ett mycket tydligt sätt förklarade för hela "klassen" ,på den första samlingen ,att jag inte var från Sverige (?) och därför såg annorlunda ut! På en enda dag vändes min värld ut och in. Från att ha varit "Riki", så var jag plötsligt "annorlunda". Det var inte min personlighet som behandlades utan istället hur jag såg ut! Och ingen menade naturligtvis något illa...

Det tror jag verkligen inte. 

Min mamma, som läst medicin i Jugoslavien i ca ett år, fick så småningom jobba i en fabrik när hon kom till Sverige, och det viktigaste för henne och henns familj var på den tiden att snabbt assimileras in i det svenska samhället. Detta innebar att lära sig språket med en gång, anpassa levnadsstil och manér, lära sig nya traditioner och så vidare. Hon blev sedermera rätt "svensk" till sättet. Detta verkade dock inte hjälpa helt och hållet, eftersom jag ofta märkte att mamma var ledsen när hon te x hade varit i stan och gått i affärer. Orsaken kunde vara att det ständigt och undantagslöst alltid var så att ett butiksbiträde följde efter just henne och skuggade henne under hela hennes vistelse i butikerna. Ofta fler än en person dessutom. Speciellt i de "finare" butikerna. Hon kände inte att det var för att de ville bistå henne med hjälp. Men men..hon kanske hade fel? Dock verkade det inte som att andra kunder med ett mer "svenskt" utseende fick samma uppmärksamhet och definitivt inte heller min far. Han var ju å andra sidan man, så....

Nåväl, jag fick dock rätt snabbt höra ett ord ropas efter mig, som kom att fortgå under hela min uppväxt fram till ungefär gymnasiet:

SVARTSKALLE!

Jag minns att första gången det stod ett gäng med både barn och vuxna, där några ungar skrek "svartskalle" till mig när jag var på väg hem, och de vuxna (som jag antar var föräldrarna) stod och fnissade åt sina busiga barn. Jag vet inte om de vuxna riktigt hörde, men jag förstod att det kanske inte var något jättepositivt man ropade till mig.

Jag gick hem den dagen och frågade min pappa vad de egentligen menade? Han sa att det inte var något att bry sig om.

Dock hände det mer och mer frekvent, och till sist gick det nästan inte en dag utan att någon eller några sa samma sak. Ibland varvades det med "din jävla utlänning" också. När jag till sist berättade en gång till för min far, vad som ropades, så lovade han att följa med för att prata med dem. Jag ville naturligtvis inte detta, men han hängde med nästa dag ändå. Han konfronterade ingen, men just den dagen var det naturligtvis ingen som sa något.

Pappa förklarade att jag skulle tänka på hur alla svenskar åkte ner till Spanien för att sola och bli mörkare för att på så vis se ännu finare ut, varför det då lät som någonting som var fint. Han sa också då att de bara var avundsjuka. Trots att jag var lite skeptisk till vad pappa sa, så sträckte jag lite mer på mig nästa dag.

Det slutade dock inte, men jag försökte att inte bry mig och härdade ut. Jag skulle ju snart börja 1:an och då skulle det säkert bli lite bättre.

Jag lärde känna finfina personer i min första klass. Människor som jag fortfarande har kontakt med. Bland annat Pierre som idag är min bästa vän, Lena, Lasse osv osv. Det fanns till och med två tjejer i klassen som var lite mörka. En flicka som var adopterad från Sydkorea och en flicka som hade en mor som var ifrån Japan. Dock ingen kille som var mörk som jag, och det fick jag veta rätt snabbt...

Skillnaden nu var dock att de alltid såg till att jag var ensam och att de var flera när kommentarerna kom. Jag är medveten om att många av mina vänner än idag inte vet detta. Allra helst eftersom det hände när skolan slutade och jag var på väg till min "dagmamma" (min mor och far jobbade ju och jag var för ung för att gå hem själv!) ,då de ofta väntade någonstans på vägen för att "få ur sig" vad de ville. Eftersom jag inte ville oroa min mamma, så gick jag återigen till pappa och frågade vad jag skulle göra. Pappa, som var pacifist, sa att jag inte skulle göra någonting, utan bara gå därifrån. Eftersom jag upplevde det som oerhört förnedrande, och egentligen bara ville ge igen, så tog det emot något oerhört. Men jag gjorde som pappa sa, men det resulterade bara i ännu mer glåpord och när jag väl gick så följde de ändå efter.

En dag sa någon (faktiskt!) följande: "Din jävla neger åk hem till Afrika!" (?). Märkligt, eftersom jag inte alls ser afrikansk ut, men det visste kanske inte personen något om. När jag berättade det för pappa, så plockade han fram alla våra jazz, soul och funk-skivor och lade dem på golvet framför oss. Det var skivomslag på Ray Charles, James Brown, Aretha Franklin, Diana Ross, Stevie Wonder, Thelonius Monk, Miles Davis m.m Han frågade mig vad jag tyckte om dessa artister. Eftersom det var den typen av musik vi både lyssnade på och spelade så blev mitt svar således  "bra". Han gick då och hämtade tre böcker - En om Ghandi, en om Martin Luther King och en om Malcolm X och frågade vad jag tyckte om dem? "Bra", svarade jag igen. Pappa hade ju utbildat oss om dessa personer redan, då de alla var något av förebilder för Pappa. Nåväl, sa pappa, då vet du att om de säger så igen, så kan du istället vara stolt! 

Det var ändå svårt att ta detta, och det var ju inte bara i skolan detta hände. Jag spelade fotboll i Hovås IF, och vid min första match, som var mot Kållered, så tacklade jag en kille, varvid han skrek "Jävla svartskalle!!" Domaren som stod precis bredvid, sa inte ett ord utan gav mig ett gult kort! I halvlek så stod killen med sin pappa och pekade på mig och upprepade vad han tidigare sagt, varvid hans far svarade "skit i det pojk. De är ju sådana!" Det brann i mig.

Jag gick nu i 3:an och hade fått nog av pappas Ghandi-Martin Luther King-fasoner, d.v.s att ständigt vända andra sidan/kinden till. Jag kände nog mig mer som den tidiga versionen av Malcolm X har jag idag förstått (Malcolm X stod i början av sin karriär för en mer brutal sida. Han menade att den svarte mannen hade rätt att försvara sig hårt om han utsattes för hot och våld! Hans inställning mjuknade betydligt under senare delen av hans vuxna liv efter hans pilgrimsfärd till Mekka).

Jag och min pappa brukade sitta och jamma tillsammans vid pianot (han var jazzmusiker tidigare i livet och jag hade redan spelat piano i 4 år). En kväll så märkte han väl att jag inte alls var sugen på att spela, och vi började prata. Jag glömmer aldrig min fars min när jag berättade: Hans kinder växlade färg, han bet ihop käkarna så att kindbenen pulserade hastigt, hans mun blev till ett smalt streck och så sa han: "Om det händer igen, så får du slå dem på näsan! Om det är ett gäng, så ge dig på den som är störst eller den som du uppfattar som ledaren för gänget!" Det kändes i det läget som att en sten släppt från mitt bröst. Fick jag äntligen ge igen?

En kort tid därefter, när jag var på väg till Bamba (skolmatsalen på göteborska), och gick över fotbollsplanen, så kom en kille fram till mig. Han gick i 6:an och var följaktligen tre år äldre. Han la sin arm om mig och började prata vänligt (kommer inte ihåg vad han sa), men helt plötsligt så luggade han mig i polisongen och sa "din lilla jävla svartskalle!". Utan att tänka så slog jag till honom, det hårdaste jag kunde, rakt på näsan. Killen föll ihop och blödde ner asfalten på fotbollsplanen och grät. Plötligt sprang hans polare, som uppenbarligen hade stått en bit ifrån, mot mig och skrek "Va fan gör du?". De stannade dock på behörigt avstånd ifrån mig...Då förstod jag vad som gällde. De blev ju rädda!

Killen gick långa vägar runt mig resten av den tiden, och sa aldrig något mer till mig. Hans polare sa heller inget mer. Dock var det mitt första möte med rektorn (min klassföreståndare Carina var också med). Jag fick förklarat för mig att man inte slåss, och när jag försökte förklara varför, så svarade rektorn att det inte spelade någon roll. "Man slåss bara inte!"

Det blev ändå några slagsmål i mellanstadiet (eller snarare efter skolan), och ibland vissa kvartsraster, då ju de äldre från den andra sidan av skolan ibland kom för att tråka både mig och andra elever. Men efter att ha slagit några av de värsta på näsan, så avtog det mer och mer...

Tyvärr hände det saker på ett annat plan. Jag minns det som igår, när det var någon form av avslutning i Bamba, så kommer jag ihåg att min mamma blev förföljd av en annan kvinnlig förälder, som hela tiden väste "din svarta häxa" till mamma. Min mamma försökte lösgöra sig och gå därifrån, men kvinnan ville bara inte sluta. Det värsta var att ingen annan, varken föräldrer eller lärare, sa något. Så genant det måste varit för min mamma, när alla tystnade och stirrade. Både elever, lärare och föräldrar! Jag var 11 år och såg min mamma och mitt hjärta gick itu.

Jag kom ihåg att jag ibland kunde önska att jag istället bodde och gick i skola i områden som Bergsjön, Angered osv, där det fanns fler invandrare. För då var jag ju inte ensam! Skitsamma att de hade det svårt på andra sätt, bara jag inte var ensam!

Min syster kom undan. Kanske för att hon var flicka och kanske för att hon var vacker. Jag vet inte? 

Jag hade många svenska kompisar, men det var alltid så att om vi var hemma hos någon, så skickades jag hem när det var mat med kommentarer som "Ja, ni äter väl ändå inte sådan här mat i ert hem!". Om vi var flera, så stannade de andra kvar och åt ibland, men det gjorde aldrig jag.

En gång så skulle vi ha en bordtennisturnering hemma hos en kompis. Dock skulle vi förbi hos en av killarna i gänget. När vi kom dit, så stack alla in i huset och skulle upp på hans rum för att hämta bollar och racketar. Hans mamma kom direkt fram till mig och sa att jag fick vänta vid ytterdörren! När de andra frågade varför, så svarade hon med "Jo, för jag känner ju inte dig!". Min kompis Mats sa då att hon inte känner honom heller, men då hysschade hon honom! Jag stod kvar vid dörren och väntade på att mina kompisar skulle komma tillbaka. Mats väntade dock med mig. Om jag någonsin träffar honom igen så skall jag berätta detta för honom och förklara hur mycket det betydde för mig i det ögonblicket.

Jag började nu på högstadiet i Hovåsskolan och fortfarande kom det kommentarer från folk. Ibland på vägen till skolan, ibland på väg hem från skolan, ibland vid Askims Torg när jag skulle köpa godis för veckopengen, ibland nere vid Askimsbadet, ibland när jag skulle spela fotboll eller landhockey osv osv. Skillnaden var nu att många visste att det smällde direkt om jag hörde något, varför det oftast kom i gäng och när jag var helt ensam. Det var hanterbart.

Dock märkte jag att det undslapp kommentarer från vissa vuxna nu mer än tidigare. Bland annat så hade inte min slöjdlärare, Trä-Pelle kallades han, tyckt att jag slipat tillräckligt med sandpappret, men att det förmodligen var för att jag var bränd i huvudet - Det kunde ju man "se på mitt svarta hår"! (En liknande kommentar kom faktiskt från min löjtnant när jag gjorde lumpen. Ja rätt många faktiskt när jag tänker efter. I militären gäller det ju att falla in i ledet!)

Jag blev ständigt påmind i hemmet, av mina föräldrar, som sa att för att tävla mot "helsvenskar" på samma villkor, så måste jag också vara dubbelt så bra! På allt! Jag blev också medveten om att jag aldrig skulle få något gratis, utan det hängde på mig och ingen annan! Min far brukade ofta säga "Skam den som sätter sina mål så lågt att han når dem!" Jag valde ut några saker som jag kände att jag ville bli bäst på; Musik och Friidrott. Det dröjde inte länge förrän jag var snabbast på skolan på 100m, 60m och 400m (kom i 9:an). Kommentarerna från en av gympalärarna var inte sen; "Ja det krävs väl att vara snabb när ni tvingas springa ifrån snuten, ha ha!". Jag fick dock en 5:a i betyg! Känslan av revansch är underskattad!

Allt detta gjorde mig mer och mer stingslig har jag förstått nu. Jag minns, och har till och med pratat med min gode vän Pierre om det, att han kom fram och sa att jag hade håriga ben. Min blixtsnabba replik var "Ja det kommer du också få när du väl blir vuxen!!" Pierre såg förvånat på mig.

Jag antar att jag var trött på att vara annorlunda, men framförallt att hela tiden få höra det. Jag vet idag att Pierre inte menade något illa, men jag tog det så. Säkerligen finns det fler tillfällen då jag tagit saker och ting på "fel" sätt?! Men jag hade ju lärt mig, empiriskt, att attack är bästa försvar. Jag var ju inte den som självvalt alienerat mig! Det hade ju andra gjort från första början, genom att visa och berätta att jag inte var som dem!

Jag blev mer och mer en "sydlänning" i mina egna ögon, och jag kommer ihåg att jag var vansinnig då IFK Göteborg vann UEFA-cupen i fotboll 1982. Jag ville ju att ett Jugoslaviskt, Spanskt eller Italienskt lag skulle vinna för att slippa få höra hur jävla fantastiskt Sverige var hela tiden. Jag märkte snabbt att jag fortare kände sympati med andra invandrare. Jag förstår varför många svarta killar hälsar på varandra även om de egentligen inte känner varandra och kallar varandra för "brother!" te x. Sympatiskt faktiskt...

Eftersom jag fortfarande hade kolsvart hår blandat med min fars mer svenska drag, så blev jag oftast kallad för Italienare, spracho eller spagge osv. I synnerhet då bröderna Ingrosso (Pernilla Wahlgrens dansare) blev populära hos många svenska tjejer. Det var ju ett litet uppsving för mig!! Dock fick man höra det på discona; "Du skall inte tro att du kan få tjejer bara för att du ser ut som Emilio, jäkla slemmiga spagge!" Den kommentaren kom faktiskt i Hastings i England när jag var på språkresa och trädde in på STS-discot i solbrillor och en kritvit kostym (snyggt då!). Jag fick till och med höra av några polare att det väntade 5 killar från Borlänge utanför discot och skulle göra upp för att de tyckte att "jag var någonting!". Det hela hindrades dock av att två av mina rumspolare (Andrea och Aldo från Italien) hos familjen som jag bodde hos, samt två mörka tjejer från Stockholm (Anna som var adopterad från Pakistan och Gloria som var av afrikanskt ursprung), lovade att göra slarvsylta av Borlänge-killarna om de överhuvudtaget vågade titta mer på mig. Det kändes ju plötsligt rätt gott att inte vara ensam.

Det var nu dags för Gymnasiet och här hände något. Jag hörde aldrig någon kalla mig något mer. Kanske för att Schillerska var en rätt blandad skola, där det fanns utrymme för olika människor, personligheter och nationaliteter? Jag hade roliga, nyfikna, olika typer av klasskamrater som kändes genuina. Det enda jag kunde höra var att jag var "spännig och arrogant", men det var inte lika jobbigt. Varför? Jo, därför att det handlade mer om personligheten och inte mitt utseende. Det kunde jag ju faktiskt göra något åt (dessutom var jag nog lite spännig av mig under denna tid...!). 

En annan faktor kanske också är att jag försvann i mängden. Det fanns nu betydligt fler invandrare i Sverige och många som var betydligt mörkare än jag. Det faktum att jag pratade flytande svenska och hade ljusnat något i hyn kanske också var avgörande. Jag kunde dock fortfarande höra kommentarer som "jävla svartskallar" av någon, men ofta följdes det av "Ja, fast inte du! Du är ju inte en sådan på samma sätt!". Ni som har likadan uppväxt som jag har säkert också hört just det, eller hur?

Idag upplever jag främlingsfientligheten eller rasismen lite annorlunda. Idag "mörkar" man den inte på samma sätt. Jag kan ge mig sjutton på att, ni som känner mig, ni som läst det jag nu skriver inte ens haft en aning om detta?! Trots att vi kanske till och med gått i samma klass. Jag vet att mina närmaste vänner hört några av sakerna, men absolut inte allt. Faktum är att jag fruktar att min mor, när hon läser detta, kommer att känna sig förtvivlad. Den enda människan jag delat detta med, var min far. Jag ville inte att min mamma skulle oroa sig och få mer "vatten på sin kvarn" med tanke på den rasism som hon som både kvinna OCH invandrare drabbats av. Mycket av det jag ovan har berättat är sådant jag kommit ihåg under denna skrivprocess. Saker jag faktiskt till och med hade glömt för en tid. Dock skall ni veta att detta bara är en bråkdel av det jag upplevt. Man kan säga att dessa erfarenheter drivit mig till att, utan min egen vilja, bli en form av "outsider". Det har format mig och min syn på hur man behandlar människor. Jag är idag allergisk mot "bullys" av alla dess former. Jag är själv inte felfri, men jag har ständigt tentaklarna ute. 

När jag nu hör hur en man kallar min fru för "svarting" när hon är på Willy's för att handla med vår yngsta son, eller att Marvin (i synnerhet) för höra samma sak av andra, så blir jag utom mig av både sorg och ilska. Jag vill inte att de mina skall få uppleva samma sak igen. 

När jag också hör att människor hävdar att denna rasism eller invandrarfientlighet inte funnits tidigare i Sverige, utan kommit genom de s.k "europeiska högervindarna" så blir jag uppgiven och ledsen. De har funnits HELA TIDEN! Det är inget nytt. Inte för oss som rent utseendemässigt utmärkt oss! Det är därför viktigt att så många som möjligt vet detta. Om vi skall motarbeta och få bort rasismen, så hjälper det inte att kapa en gren! Man måste komma åt roten! Om man inte ser roten, så kommer en ny gren hela tiden att växa ut! Sverige har rötterna i en rasistisk sörja. Det är där vi måste börja. 

Jag vet inte hur många miljoner jag betalat i skatt genom mitt vuxna yrkesverksamma liv? Jag vet att jag bara i år betalat ca 300 000 SEk i skatt. Vad mer jag tillfört Sverige, trots att jag är en 2:a generationens invandrare, vet jag inte, men låt oss fokusera lite på det istället för att prata om kostnader och problem som invandringen skapat! Att bunta ihop alla människor och generalisera, så som många gör idag, är bara korkat och obildat. Tänk om vi alla sa att alla svenska militärer är som Mattias Flink, d.v.s potentiella massmördare!!?

Jag vet inte... Ni hör ju själva debatten idag. Visst, låt oss ta en diskusion. Det börjar med att talas om Islamisering, huruvida Zlatan beter sig svenskt, för att sedan handla om Asyl- och integrationspolitiken och dess kostnader. Mer och mer hör man invandringen och dess "problem" generellt idag. Man kan säga att det har lyfts på locket. Det gör mig besvärad och därav mitt engagemang!

Jag är svensk. Född i Sverige av en svensk far (blond och blåögd) och en mor med Jugoslavisk, Polsk, Judiskt ursprung. Jag är inte speciellt troende, än mindre religiös, ej praktiserande varken protenstantiskt (dock konfirmerad i Svenska kyrkan), Serbisk ortodoxt, Katolskt eller Judiskt.

Detta är en del av min uppväxt. Jag vill gärna höra mer om din syn och dina upplevelser oavsett om du är "helsvensk", invandrare eller 2:a generationens invandrare...

Mvh

Riki

Hej! 

Nu skall jag försöka blogga för första gången. 

Återkommer med mer

mvh

Riki